Välmenade ?! frågor

Bloggpromenaden ledde mig till  Queen of Light som skrev om samhällspiskan. Hennes rader fick mig att minnas vad folk sa till mig genom de åren jag är sjuk.

Läkare:

Men om du får sjukersättning, vad vill du göra sedan då?
Vill? Det hade varit lätt om det bara hängde på viljan. Gör mig frisk då, bota mig – du läkare – då behöver jag ingen sjukersättning.

Men nu, när du har varit sjuk så länge kan du väl bara ta bort tabletterna?
Och då ska jag uthärda den där vansinniga smärtan? eller hur hade du tänkt dig?

Nej, det behövs inget blodprov (jag tar Gabapentin bl.a.). Om det visar sig att nåt är fel finns det ändå inget alternativ.
Tack för ditt engagemang, det bygger upp min positiva syn på sjukvården.

Kurser (Fk eller arbetsgivare)

Du har ju inget socialt liv, du måste jobba.
För det första är det sociala livet inte mitt problem. Jag är sjuk! Ta min smärta och jag har inget problem alls med att jobba 100%.
För det andra – när jag jobbade 100% natt brydde sig ingen om mitt sociala liv, jag hade nämligen inget. Arbetskollegor? Nej – en enda arbetskollega!
Tycker synd om alla människor som enbart har ett socialt liv på jobbet.

Du måste lära dig att varva ned. Du måste lära dig att meditera!
Men jag har mediterat i 15 år. Vad vill du lära mig?

Du måste bygga upp din självkänsla
Jag har inget problem med det – jag har ont!

Granne:

Har du ont nu?
Ja, jag har alltid ont.

Men det syns inte på dig!!
Nej, jag är ju inget barn längre som står och skriker och gråter. Jag tar mig i kragen och försöker att uppföra mig som en frisk männsika så mycket det går. Du har aldrig sett mig när jag har stängt dörren bakom mig.

Även människor som är sjuka ska tas på allvar och med respekt!

2 svar

  1. Vi lever i ett fruktansvärt kallt och o-medmänskligt samhälle.

    Och värre verkar det bli för varje år. Svårt att skriva små kommentarer om detta ämne – orden stockar sig så antingen kommer inget alls eller så slutar de aldrig forsa.

    Gilla

  2. Ja Laila, jag håller med dig. När man befinner sig i en av dessa situationer tappar man orden helt och hållet. Man vet faktiskt inte vad man ska svara på det och jag har inga svårigheter annars att komma med en kommentar.

    Dessutom blir man med tiden misstänksam och avvaktande, alltid i försvarsställning och utan förtroende för varken vården eller myndigheterna. Så är det.

    Gilla

Nyfiken på dina tankar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: