Dödgrävarens dotter – Joyce Carol Oates

Nu är vi där igen. Ska man? Kan man? gå efter recensioner när man vill veta mera om en bok?
Egentligen inte, det är inga objektiva åsikter utan en ren subjektiv uppfattning.

Det är som musik. Det finns musik som gör mig nervös, som lugnar mig, som får mig att vilja dansa, som gör mig aggressiv eller som träffar mig mitt i hjärtat.

Jag hittade en hel del recensioner om Dödgrävarens dotter. En del läsare har plågat sig igenom boken, en del har gett upp efter 100 sidor en del kunde inte sluta läsa och drogs med i berättelsen.

Jag hör till dem som inte kunde sluta läsa och det mot bättre vetande. Läser jag för många sidor får jag mera ont och ändå läste jag de sista tre kvällerna för många sidor och fick ta konsekvenserna. Dessutom blev ljudboken liggande.

Beror det på att även jag är ett efterkrigsbarn? En del av släkten flydde om inte till ett annat land men många berättelser av föräldrar handlade om kriget. I skolan fick vi se hemska filmer som jag idag anser som psykisk tortur för barn som inte kunde förstå vad som hände och varför.

Jag kände med Rebecca och kunde förstå hennes intentioner och hur hon tänkte och agerade.

Beskrivande text
”I slutet av 30-talet anländer den tyskjudiska familjen Schwart till USA, på flykt undan nazisterna.
Det enda arbete som fadern, tidigare matematiklärare, erbjuds är som dödgrävare och kyrkogårdsvaktmästare.
Den bräckliga familjen förföljs och hånas i staden där de slår sig ner och allt slutar i en våldsam tragedi.
Sextonåriga Rebecca, dödgrävarens dotter, lämnar hemmet, får arbete som hotellstäderska och hamnar snart i ett äktenskap med en brutal, misshandlande man.
Tillsammans med sin lille son flyr hon, byter identitet och tar sig sedan fram genom efterkrigstidens Amerika, hela tiden med den begåvade sonens bästa för ögonen.

Ett litet axplock av alla recensioner jag hittade. De finns hos Bokhora och Snowflakes in rain och  Boktoka och Boksidan.

Nu bok på nattduksbordet ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger – Linda Olsson” som bara har 288 sidor. Känns underbart efter avklarade 623 sidor 🙂

Annonser

8 responses

  1. Intressant. Själv hade jag inget problem med själva storyn, men sättet hon skriver på tilltalar mig inte alls. Hade jag inte tagit med mig – med stor förväntan – på min semester som enda bok, hade jag nog inte heller läst ut den.
    Jag kunde inte läsa ut Blondie heller, pga den släpiga utdragna stilen där hon verkligen detaljmålar saker för sakens skull utan att historien drar vidare. Men efter all recension om dögrävarn, så jag ville ge en chans till Oates. Men det var sista chansen. 😦

    Gilla

    1. Antonia, vi kan inte gilla allt. Jag har väldigt svårt för deckare. Spelar ingen roll hur bra en bok kan vara och ibland kommer man inte in i handlingen bara för att man inte gillar ”språket”. Ingenting att göra. Då ska man inte spilla tid med boken utan välja en av de hundratals andra som väntar 😀

      Gilla

  2. Ibland sträckläser man bara för att det är intressant, men utan att gripas riktigt av boken. Så gjorde jag med Flickan som överlevde (Ritchie/ Probert-Wright) som utspelar sig i ditt gamla hemland under kriget. Kanske har du läst den? Jag störde mig oerhört på ”nutidsskildringarna” efteråt, det enda intressanta var hur den här kvinnan som flicka uppfattade kriget. Jag var mycket i Bayern som barn, eftersom mina föräldrar har goda vänner där, och familjen där har ju kunnat berätta sin syn på kriget, och som du säger att tvinga barn se filmer är ren tortyr. Saklig fakta räcker. Mina föräldrars vän därnere är ju dessutom döpt efter Hitler, vilket säkert många andra barn blev också. Vilken mardröm när han var student i Sverige på 60-talet med det namnet! Detta trots att namnet är ett mycket gammalt kunganamn även här i Sverige. Snacka om hur fördomar kan förändra och förstöra.

    Gilla

    1. Jag föddes ett antal år efter kriget. Ändå får man står till svars för det som hände innan man föddes. Känns ibland fördj….
      Min mor var 17 år när kriget var slut. Så jag har – jag svär 😉 – ingenting med det att göra.

      Jag har inte läst ”Flickan som överlevde”. Vi fick läsa allt i skolan från Anne Franck till allt som fanns. Man var spyfärdig när skolan var slut och fullproppad med ”Glöm aldrig – det får aldrig hända igen”

      Jag håller med, det får aldrig hända igen och samtidigt pågår det fortfarande i andra delar av världen och världen tittar på. Det är det som jag inte förstår.
      Och hela tiden visas filmer om Hitler om och om igen. Galen värld, eller hur?

      Gilla

  3. Om kommentaren här ovan. Ju stora händelser avfärgar oavsett om man vill det eller ej.
    Mina föräldrar berättade inga hemska och egentligen hatiska saker om kriget, men det hängde där ändå. Jag läste tyska i grundskolan men aldrig trivdes med det då, och hatade jag det pga Hitler och andra världskriget. Tyckte det var hemskt. Det kom bara inifrån.
    Först när jag kom till Sverige och lärde mig svenska började min attityd ändras. påverkade säkert också att jag blev extra förtjust i danska som i sin tur ledde mig tillbaka till tyska.
    Idag tyska är mitt favoritspråk. (även om jag inte pratar det, men läser böcker lite regelbundet för att inte tappa det lilla jag kan)
    Och jag har dessutom en särskilt konnektion med just Österrike som inte heller går att förklara.

    Gilla

    1. Och det som är värst: Hitlar var österrikare 😆

      Jag har bott i många länder i mitt liv, i helt andra kulturer och vad lär man sig där?
      Ju, vi är alla bara människor. Alla mammor i den här världen vill detsamma för sina barn. Alla människor vill ha fred, vill ha tak över huvud och mat på bordet.
      That´s it 🙂

      Gilla

  4. Nickar uppåt. Så är det. När jag började läsa tyska fick jag också veta att det var ett fult språk, men för mig var det ju bara ett språk, ett land att besöka, ett folk att prata med. Precis som alla de andra länder som drabbats under kriget, både i öster och väster… Har exempelvis besök Estland, Polen och Ungern och sett spår där med, och inte alla spår var efter tyskarna… Men det är klart- jag tror mycket lättade när muren revs. Visserligen har jag inte varit i Tyskland sedan -97 så man har tappat mycket, men det är fortfarande fel att anklaga dagens generation för det som skedde för 60 år sedan. Visst, det finns de som inte lär sig, och det är väl där felet fortfarande ligger – folk som inte lär sig av sin historia och andras misstag.

    Gilla

    1. Det är ju människans största problem, de lär sig inte.

      Makt och pengar, habegär och egoism. Det var så, det är så och kommer alltid att fortsätta så här.

      Jag hade länge den uppfattningen att svenska är ett fattigt språk. Tycker fortfarande att det finns för få ord ibland för att uttrycka känslor (t.ex.) men den boken jag läser just nu är otroligt bra översatt.

      Språket är vackert, ordvalet gör att jag blir lyrisk och jag kan läsa ett avsnitt två, tre gånger om och om igen.
      Ack, det är härligt 😀

      Annars är det som jag skrev till Antonia. Den lilla människan vill bara ha fred, trygghet, tak över huvud och mat på bordet.
      Å anda sidan, när grannar inte kan kommer överens med varandra, hur ska länder göra det då? Suck… bedrövligt.

      Gilla

Nyfiken på dina tankar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: