Smärtan fick ett ansikte

Helt plötsligen fick smärtan ett ansikte. Såg bilden och visste att det är h*n. Eller ska jag hellre skriva hen? Kan man vänja sig vid det här ordet? Kan du?

Tillbaka till min smärta. Vi har ett egendomligt förhållande. Jag hatar den och den älskar mig. Eftersom vi är ihopsvetsade tog det några år innan vi kom överens.
Smärtan är tålig. Jag kan spy galla över den eller så försöker jag vara förstående, den ler.

Alltså fick jag acceptera att den finns där på ett ställe i min kropp.
Nuförtiden samtalar vi.
Jag tänker ”Jag sätter mig vid datorn och skriver ett inlägg sedan”
Smärtan talar om ”Nehe…. det gör du inte alls. Kanske imorgon eller nästa vecka men inte idag”

…och jag lyder. För om jag inte gör det får jag äta upp det sedan. Då härjar smärtan fritt och utan minsta hänsyn. Den ler även då medan jag grinar. Ibland måste t.o.m. jag klaga lite 🙂

2 svar

  1. De här utomjordingarna (jag tycker smärtan även är sådan) som flyttat in i våra kroppar borde utvisas, för evigt. Dessvärre finns inga bra utvisningsbeslut så man får göra sitt bästa för att tala vett med dem, om de förstår… 😛

    Gilla

    1. Det var ju också ett sätt. Utvisning 😆

      Gilla

Nyfiken på dina tankar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: