Att dö

Har lyssnat på Christopher Hitchens bok ”Att dö”.

Jag velade lite fram och tillbaka om jag verkligen ska lyssna på boken. Det kunde ha gått fel bara några månader efter min mans död men nyfikenheten tog överhand.

Hur ser man sin omgivning när man är döende?
Jag kände igen mycket av de tankarna Christopher Hitchens skrev om.

Viktiga saker som hur familjen kommer att ha det efteråt. Psykiskt, fysiskt och ekonomiskt. Man får ordna allt så de får det bra.
Oviktiga saker som ett utgångsdatum på ett kreditkort eller korven i kylskåpet. Kommer de att överleva mig?

Min man hade ett stort intresse för politik men han visste att han inte kommer att leva längre när riksdagsvalet skulle äga rum. Det blev oviktigt.

Ingreppen på sjukhuset som upplevs nästan som tortyr. Bitterheten över cellgiftsbehandlingen som kom för sent och bara gjorde att han mådde ännu sämre.

Insikten att man inte har en kropp utan att man är en kropp. Hur är det när kroppen blir ens fiende? När man som passionerad kok inte kan äta något längre utom vindruvor och päron.

Hans agressivität när någon frågade: ”Hur mår du”?
Christopher Hitchens hade svar som: ”Jag tror jag har cancer idag” eller ”Det är för tidigt att säga”. Min man svarade inte, ställde istället frågan ”Vad tror du?”

Tyckte mycket om boken men jag undrar om det är en bok för alla. Om man inte har upplevt och samtalat mycket med en döende, närstående människa förstår man kanske inte riktigt vad boken handlar om.

Death is not the greatest loss in life.
The greatest loss is what dies inside us while we live.

Norman Cousins

8 svar

  1. Näe, sånt kräver nog förstahandserfarenhet. Sen tror jag iofs att döendet ter sig olika beroende på vem man är och hur man betraktar sig själv, jag gissar att om man är enbart sin kropp så blir det förmodligen avsevärt värre eller om man har djävligt ont hela tiden.

    Här har du ett rätt tänkvärt program på temat:

    http://www.radiolab.org/story/91680-after-life/

    Gilla

    1. Jaha, du tänker på vad den döende tror på. Eller vad som händer efter döden. Varken Hitchens eller min man var troende. Min man var ett med naturen och för honom var det slut efteråt. Ingenting kommer att hända.

      Han kunde inte förstå varför människan behöver ett hopp om att nånting bättre kommer efter döden. Man lever sitt liv så gott man kan och sedan är det över.
      Ingen funderar på vad hundens, kattens, hästens mening med livet är. Han ansåg sig inte vara mera värd än vilket däggdjur som helst.

      Fast det slår mig att det kan vara värre när man inte kan acceptera att man kommer att dö inom några veckor. Då blir det fruktansvärt med mycket ångest dessutom.
      Min man hade accepterat det och helst hade han velat påskynda processen. Fast man får ju ingen hjälp med det, tyvärr.
      Nuförtiden behöver ingen ha djävligt ont längre. Sjukvården snålar inte längre när det gäller döende.

      Gilla

      1. Jag tror att det hjälper en del att ha slutit fred med vetskapen om att det tar slut en dag och då och då besvära sig med att komma ihåg den saken, för är man inte i fas när det väl händer så kan det nog bli rätt jobbigt. Andra sidan av det myntet är att man blir mer varsam med nuet.

        Sen behöver man kanske inte tro så mycket, räcker en bra bit med att begrunda vara alla atomer som är ens kropp för tillfället fanns innan dom hamnade där och vart dom tar vägen sen.

        Gilla

        1. För det är den enda saken som är helt säkert. Vi kommer alla att dö. Förr eller senare.

          Gilla

          1. … vilket för övrigt är den enda någotsånär jämlika premissen i tillvaron.

            Gilla

            1. Det var ju pricken över i:et. Det är sant 🙂

              Gilla

  2. Ja, det är svåra frågor, om något vi inte vill veta av. Som yngre är vi ju odödliga… Ju äldre vi blir och ju fler som rycks bort runt omkring dessto mer känner vi av den. Det oundvikliga blir påtagligt. Utan återvändo,och ingen reprisknapp.
    Hur det upplevs beror säkert mycket av graden av smärtor, leda, uppgivenhet.
    Medvetenhet, accepterande, befrielse.
    Jag tror nog att mycket av tankarna rör de anhöriga. Hur det kommer att gå för dem. Hastigt eller utdraget, mycket spelar roll. Det outsagda, det som inte blev sagt. Men jag tror att det trots allt är den närmast kvarvarande som har det jobbigast. I varje fall under längre tid…

    Gilla

    1. Precis så är det. Det outsagda har jag, tack och lov, inte att kämpa med. Här blev allt sagt. Tror at acceptans är nästan det viktigaste. Har jobbat med döende men samtalen blir inte riktigt så djupa som med en anhörig (om den väljer prata om det).

      Gilla

Nyfiken på dina tankar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: