Rubriken ”att frossa i sorg” var inte alls tänkt som ett deprimerande inlägg men hur jag än försökte fick jag inte till det.
I sista boken jag läste ”Joan Didion – Blå skymning” finns texten till W.H. Audens ”Begravningsblues”. Både på engelska (originalet) och en översättning till svenska av Bengt Jangfeldt.
Den är så bra att jag inte kunde fortsätta att läsa resten av boken utan fick smälta det först.
Det kan uppfattas som att frossa i sorg men ärligt talat är det riktigt gott. En dag av frossandet gör att jag klarar av rätt många dagar i sträck utan den där djupa sorgen.
Nu har jag i alla fall berättat så pass mycket…
Horisonten 
Du är något på spåret där. Något som de flesta skjuter ifrån sig.
Att våga ta emot sorgen. Vara i den. Gråta ut. En inre rening. Ofta gör det alldeles för ont när det ligger nära i tid. En fysisk smärta.
Det gör gott att berätta också…
GillaGilla
Du har som vanligt rätt. Allt har sin tid. Kram!
GillaGilla