Eftersom vi har haft egna höns i över 25 år har jag svårt för att äta ägg som jag numera får köpa i affären. Tror att jag skrev om det tidigare. I flera veckor har jag pratat om att jag måste hitta någon som säljer ägg som jag kan äta.
I ärlighetens namn måste jag också berätta att jag hade ett telefonnummer sedan flera månader tillbaka men det blev aldrig av.
Idag ringde jag och fick ägg bara 15 minuter senare. Hemleverans dessutom.

Vad ska jag göra nu? Pannkaka som nattmål? Frukostägg på kvällen? Äggröra på direkten? Ägglikör kanske? Nej, jag får lugna mig en smula och börja i morgon bitti med äggfrossan.

Inte bara rent allmänt men också med boken ”Steglitsan” som har 782 sidor. Var illa tvungen att ta tag i boken för att

det inte fanns en enda bok kvar att läsa. Jag har kämpat mig igenom boken till sidan 258 nu och vikten av den pocketboken är lite för mycket och det tar nog minst 3 veckor till att läsa ut den. Mina ca. 20 sidor dagligen som jag klarar av känns just nu extra besvärande. Å andra sidan skriver Fiktiviteter idag att det lönar sig. Det tror jag på. Dessutom kom ett nytt paket idag och nu ser det ut så här:

Det var ett snäpp bättre eller hur? Det känns mycket bättre också.

Har ni någon gång funderat över om ni bara existerar eller om ni lever ett liv?
Just nu existerar jag bara. Håller på att sysselsätta mig så gott som hela tiden för att slippa tänka efter.
Så fort jag inte gör någonting kommer sorgen och saknaden upp till ytan och när man minst anar det ska man fylla ut en blankett och kryssa för civilstånd.
Realitäten slår till som ett slag i ansikte och jag kryssar för ”änka”.

Låt semestern vara över för då kanske myndigheterna vaknar till liv igen och jag kunde avsluta allt annat som ska göras och registreras när någon dör. Inte ens det är klart efter snart 4 1/2 månader.

Påminner mig hela tiden själv om att kameran som kunde följa med mig när jag ändå är ute med hunden. Det gick bra ett tag men just nu ”ser” jag inget som är värt att plåta.

I den här värmen är det faktiskt inte så lätt heller att aktivera sig. Det är bäst att inte röra sig för mycket.

Nej, jag har insett att det kommer nog att ta ett tag till innan jag har något vettigt att skriva igen. Istället försöker jag att få liv i min fotoblogg igen.

Just nu är det målning på huset på gång. Fast de som ska göra det dyker bara upp 1 till 2 gånger per vecka. Ingen har sagt något om när det ska bli klart. Inte ens något årtal fick man fram. Enda fördelen är att man slipper tvätta fönstren.

och därför hände något oväntat

Fizz har vant sig vid kameran i mattes hand och har lärt sig att vänta.

Han är en bra liten kille som har skadat korsbandet för några veckor sedan men slapp en operation. Det går bättre och bättre att belasta det onda benet. Vi försöker ta det lugnt på promenaderna.

Jag lever och försöker se ljuset i mörkret. Ibland lyckas jag.